🍋 Din förälder vägrar att förändras: varför lider du så mycket av det?

Om du lider på ett oproportionerligt sätt när din förälder vägrar att förändras, är det för att ett sår aktiveras inom dig, och att det inte är läkt. Din förälder är bara utlösaren: man kan inte kräva att hen förändras för vårt välbefinnande.

”Res dig upp. Försök.” Det är vad Camille skriker åt sin pappa, med ilska. Pappan har gett upp allt.

Han rör sig inte längre. Han vägrar att försöka. Han tynar bort.

Den här pappan har varit tränare i basket, och spelare i amerikansk fotboll på högsta nivå. Under en tredjedel av livet har han sagt åt Camille, om och om igen, att resa sig på egen hand.

Som barn fick Camille en påse frysta ärtor, hårt lindad i ett bandage, och order om att bita ihop tänderna.

Camille talar hårt om den pappa han har varit. Det spelar ingen roll, skriver Camille: bara han försöker, det är allt.

Det skriket har du kanske redan gett ifrån dig.

Här är det verkliga problemet. Som i ett parförhållande hade vi önskat att den andre, som ett bevis på kärlek eller av klarsynthet, skulle anpassa sig till oss för att tillfredsställa våra behov.

Och om hen inte gör det, då är hen en dålig förälder, en dålig partner… Hen älskar oss inte tillräckligt. Så eftersom hen inte vill tillfredsställa våra behov, dömer man hen som självisk.

Sett från den vinkeln verkar det självklart: varför ska den andre förändras för att tillfredsställa mina behov?

Och det är problemet. Man mår dåligt, känner sig maktlös. Man dömer den andres beteende som irrationellt, och det kan vara sant.

Men från vår synvinkel, och från logikens, är vårt resonemang bekräftat.

Sanningen är att man inte kan kräva att den andre förändras för vårt välbefinnande, för att vi ska må bättre, för att vi ska sluta lida. Även om hens reaktion, hens beteende, kan verka orättvist, överdrivet, ibland till och med dumt.

En förälders beteende kan vara osunt: om hen vägrar att tvätta sig, till exempel, eller att stänga av tv:n. Men om hen vägrar att förändras, borde hen göra det av kärlek till mig?

Jag säger inte att din förälder har rätt, inte heller att hens beteende är utan fara för hen själv eller för andra.

Jag säger bara att det som händer inom oss, våra känslor, våra upplevelser, är vår sak. Att kräva att hen förändras för att det slår hårt mot oss känslomässigt är inte rättvist.

Vi lider, alltså måste hen förändras? Det är en möjlighet. Men det finns en annan väg.

Din förälder skulle bara vara utlösaren för det som händer inom dig. Hens ord, hens blick, hens beteende väcker något djupt inom dig. Något som redan fanns där, och som tillhör dig.

Att be hen att förändras är som att be regnet att sluta för att man har glömt sitt paraply.

Det är ett ämne som jag tar upp i boken 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar?.

Vägen är krävande, men den befriar: att ta ansvar för sina känslor, sina upplevelser, sina sår. Utan att anklaga den andre.

Det suddar inte ut det som föräldern har gjort: hen bär ansvaret för det. Och ingenting tvingar dig att förlåta hen för att gå vidare.

Så vad ska man göra? Förstå en avgörande sak: om vi lider på ett oproportionerligt sätt (gråt, ilska, djup sorg…), är det för att vi har ett sår som aktiveras och som inte är läkt.

Man har två möjligheter:

1. Ta avstånd från vår förälder för att slippa lida: såret inom oss är inte läkt, det kommer att aktiveras vid ett senare tillfälle, lita på livet för den saken.
2. Läka såret. Man kommer att ha ont, för att man älskar, men det kommer inte att vara oproportionerligt.

I ett parförhållande är det samma sak: att be den andre att förändras för att man inte ska lida längre är att missa ett tillfälle att läka sina sår.

Men för att läka sitt sår behövs en metod… Det tas upp i en kommande guide.

Till dess, ett första steg, som inte kräver något av din förälder.

Nästa gång du gråter eller brusar upp inför hen kan du ställa dig en fråga: är mitt lidande proportionerligt?

Den lilla förändringen ligger där: att sluta vänta på att din förälder ska förändras för att du ska må bättre.

Det din förälder vinner på det: hen döms inte längre som självisk för att hen inte svarar mot dina behov.

Och eftersom det är samma sak i ett parförhållande kan den här guiden tala till en bror, till en syster, till din partner. Du kan skicka den vidare till dem.

Det här ämnet förtjänar mycket mer än en guide. Vill du fördjupa det tillsammans? Säg det till mig: 👉 kontakt@hjalp-forlag.se

---

Använda källor (2)

#	Citerat faktum	Länk
1	Camilles meddelande till sin pappa, som har gett upp allt	👉 Meddelandet som publicerades på forumet Reddit r/AgingParents (på engelska)
2	Boken tar upp föräldern som utlösare och ansvaret för sina sår	👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar?