Står du inte längre ut med din äldre förälder som alltid upprepar samma sak? Den här guiden säger inte vad du ska svara: den säger var din irritation kommer ifrån.
Yvan Keyna · Publicerad 31 oktober 2026
När du inte längre står ut med din äldre förälder som tjatar är det som irriterar dig inte det som irriterar någon annan: det är ditt. Och det är där du tar tillbaka kontrollen, för din tålamod är det du som har makten att träna upp.
Fråga 1
Din förälder på 75 år eller mer visar tecken på förvirring och berättar samma historier om och om igen. Du vet redan vad hen ska säga. Du lyssnar ändå.
Oavsett om du bor hos hen, i samma stad, eller mer än tusen kilometer bort med telefonen mellan er, är scenen den samma: historien kommer tillbaka, och du känner igen den redan efter de första orden.
I det ögonblicket är problemet vad man säger till sig själv. Antingen vill man rätta hen. Eller så tappar man tålamodet.
Eller så känner man medlidande. Eller så skäms man å hens vägnar. Eller så har man en känsla av att slösa bort sin tid.
Eller så säger man till sig själv ”vad är poängen att fortsätta, när hen ändå kommer att glömma”. Det är vad man säger till sig själv. Och det man säger till sig själv är inte detsamma för alla.
Du har kanske tänkt alla de här sakerna, vid olika tillfällen. De säger inte att du är en dålig son eller dotter: de säger vad som händer inom dig, och det är det den här guiden handlar om.
Fråga 2
För att din förälder oupphörligt upprepar samma historier, samma saker. Varje gång kräver det din uppmärksamhet och tar koncentration.
Att lyssna på en historia man redan känner kräver fortfarande uppmärksamhet: man måste följa med och svara på rätt ställe. Att historien är kort betyder inte att det är lätt att lyssna på den: det är den tionde gången som tynger, inte den första.
Tröttheten är verklig. Jag tänker inte säga att den inte finns, eller att den går över.
Men tröttheten förklarar inte allt. Två personer som är lika trötta säger inte samma sak till sig själva när det börjar om.
Fråga 3
För att listan ovan inte är en lista över symtom, det är en lista över personer. Den som vill rätta och den som känner medlidande irriteras inte av samma sak.
Den som säger till sig själv ”vad är poängen, hen kommer ändå att glömma” och den som har en känsla av att slösa bort sin tid har inte samma mening i huvudet. Det är inte samma sak som irriterar dem, även om föräldern är densamma och historien också.
Läs listan igen. Du känner förmodligen inte igen dig i alla sex. Du känner igen dig i en, kanske två, och det är den som är din.
Det är det jag vill att du ska lägga märke till: det som irriterar dig är inte det som irriterar någon annan inför samma förälder. Det är ditt. Och det som är ditt kan du förstå.
Det är också därför ett råd som fungerar för någon annan kanske inte gör något alls för dig. Det svarade på hens irritation, inte på din.
Fråga 4
Du. Inte din förälder, inte historien, inte antalet gånger hen berättar den. Genom att förstå vad som irriterar dig tar du tillbaka kontrollen.
Att ta tillbaka kontrollen är inte att hindra hen från att berätta. Det är att veta vad som händer inom dig medan hen berättar, och att inte längre utsättas för det.
Du säger kanske till dig själv att hen kommer att glömma, och att inget du gör kommer att ändra på det. Låt oss anta det. Det som ligger kvar i dina händer är ditt tålamod: det är du som har makten att träna upp det.
Det är inte nödvändigtvis roligt att höra: om makten ligger hos dig, ligger den inte hos någon annan. Men det är också det enda i den här scenen som du verkligen har grepp om.
Jag ber dig inte att vara tålmodig. Jag säger att tålamod går att träna, att ingen kan träna det i ditt ställe, och att du kan börja vid nästa historia.
Du har rätt att vara irriterad. Den här guiden förebrår dig inte för det. Den föreslår att du gör något av det.
Fråga 5
Den säger inte vad du ska svara din förälder när hen börjar om, eller hur du får hen att byta ämne. Det är inte ämnet här: ämnet är du.
Den lovar inte att du blir mindre trött i morgon, eller att irritationen försvinner. Jag lovar ingen effekt av det slaget.
Den säger inte vad din förälder vinner på det. Det jag föreslår sker inom dig; vad hen får ut av det mäter jag inte här.
Och den ersätter inte det du redan gör. Om du har hittat ett sätt att hålla ut, förblir det ditt.
Fråga 6
Här är mitt svar, och det är lite långt: om jag ska få fram det här budskapet måste jag förklara det tydligt, utan genvägar eller sammanfattning.
Varje fall är olika. Var och en kan uppleva och känna olika saker, och även det du känner i dag kommer du kanske att känna annorlunda om sex månader.
Då kan du passa på att se din förälder som en personlig coach, som en personlig Tony Robbins som finns där för att du ska kunna utvecklas.
Varje gång din förälder väcker obehagliga känslor hos dig kan du passa på att iaktta dem och upptäcka vad som gömmer sig bakom.
Är det ångest? Är det ilska? Är det besvikelse?
För bakom den känslan gömmer sig ett sår som du bär på. Det är det jag tar upp i 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar?.
Säger du till dig själv att nej, det är helt enkelt trötthet? I så fall, har du någonsin klagat när ditt barn på några veckor eller månader gjorde i blöjan flera gånger om dagen? Har du sagt till dig själv ”Jag orkar inte mer”?
Nej, och ändå var den situationen inte bekväm. Så varför säger du ”Jag orkar inte mer” med din förälder?
Det är där allt förändras: när man blir medveten om att bakom de här obehagliga känslorna döljer sig mycket djupare sår. Det är därför din förälder skulle kunna vara din coach.
Den frågan kan du ställa till människor omkring dig, till någon som lever samma scen med sin egen förälder: varför ”Jag orkar inte mer” med hen, och inte med en bebis? Den ryms i en mening, och den får en att fundera längre än den tar att säga.
Konkret, nästa gång hen börjar om och ”Jag orkar inte mer” väller upp kan du stanna upp en sekund och sätta ord på vad det är: ångest, ilska, besvikelse. Du försöker inte tysta den: du letar efter vad den döljer.
Och du, vad är det som irriterar dig när din förälder tjatar? Lusten att rätta, medlidandet, tiden som går, eller något annat som jag inte har listat? Och vad gör du i det ögonblicket som hjälper dig?
Din lösning kan hjälpa någon som den här guiden inte räckte för, och jag påstår inte att den räcker för alla. Du kan skriva den till mig på kontakt@hjalp-forlag.se, till 👉 Yvan Keyna.
Författare: Yvan Keyna
| # | Citerat faktum | Länk |
|---|---|---|
| 1 | Författarens bok, där han tar upp såret bakom känslan | 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar? |
| 2 | Guidens författare | 👉 Yvan Keyna |
Nej. Lusten att rätta, otåligheten, medlidandet, genansen eller känslan av att slösa bort sin tid säger inte att du är en dålig son eller dotter: de säger vad som händer inom dig. Du har rätt att bli irriterad, och den här guiden föreslår att du gör något av det.
För att det fortfarande kräver uppmärksamhet och koncentration att lyssna på en historia man redan känner: man måste följa med och svara på rätt ställe. Det är den tionde gången som tynger, inte den första. Tröttheten är verklig, men den förklarar inte allt: två personer som är lika trötta säger inte samma sak till sig själva när det börjar om.
Det som irriterar dig är inte det som irriterar någon annan inför samma förälder: en vill rätta, en annan känner medlidande, en tredje har en känsla av att slösa bort sin tid. Det som irriterar dig är ditt, och det som är ditt kan du förstå. Genom att förstå det tar du tillbaka kontrollen.
Står du inte ut längre med att din förälder vägrar att förändras? En oproportionerlig reaktion säger att ett sår aktiveras inom dig: hen är bara utlösaren.
Idrott och kost förbereder inte ensamma för åldrandet: den riktiga träningen sker hos dem som redan har blivit gamla.
Läs guidenEtt beteende som sliter är inget bevis för att din förälder håller på att byta karaktär: den internationella forskningen ser i det ett behov, ett obehag, en smärta.
Läs guiden
Lämna din e-post: nästa spel når dig utan att du behöver leta efter QR-koden.