Gå till innehållet
Alla guiderPrata med varandra

🍋 Sätta en gräns för sin far som tar illa upp: handlar det om dig?

Din far surar och spelar offer när du sätter en gräns? Det handlar sannolikt inte om dig. Det som kanske pågår inom honom, och inom dig.

Yvan Keyna · Publicerad 16 november 2026

Illustration till guiden: sätta en gräns för sin far som tar illa upp

Det handlar sannolikt inte om dig. Din far vet kanske inte hur han ska ge uttryck för det han känner djupt inom sig, och du är inte ansvarig för det han känner: du kan hålla fast vid din gräns, även om han är förargad.

Fråga 1

Din far tar illa upp dina gränser: ska du behålla dem?

Du kan behålla dem, även om din far är förargad: hans reaktion är inte ditt ansvar. Det hindrar inte att den kan göra ont.

Så här anförtrodde Léa sig åt mig nyligen: ”Sedan han blev sjuk har min far, 84 år, blivit väldigt lättretlig. När jag kommer på besök och säger att jag inte kan stanna länge tar han det mycket illa upp. Han surar, han pratar inte med mig. Sedan säger han bakom min rygg: ’Varför ville hon inte prata med mig?’ Min mor ursäktar honom alltid. Mina gränser är tydliga, men han spelar offer. Bryr jag mig för mycket om hans reaktion?”

Det kan göra ont i hjärtat. Du sätter en tydlig gräns, lätt att förstå, och det är du som framstår som den som inte ville prata.

Din far accepterar kanske inte ett nej: han ser ogillande i det och spelar offer. Då kan man få känslan av att uppleva en orättvisa.

Fråga 2

Varför gör din far dig till syndabock?

Kanske för att han inte vet hur han ska ge uttryck för det han känner djupt inom sig. Hans lidande behöver komma ut, och han behöver en ursäkt eller en syndabock för att uttrycka det.

Tiden för din avfärd kanske bara är den ursäkten. Allt det där inom honom som inte kommer ut skulle behöva komma ut.

Det kunde göra honom gott. Det kunde till och med hjälpa honom att må bättre.

Din far har sin egen uppfattning, sina egna ursäkter, och han gör sina egna val. Det han säger om dig bakom din rygg säger kanske först och främst vad han själv känner.

Fråga 3

Om det inte handlar om dig, vad handlar det om?

Snarare om ett överskott av energi som lagrats inom honom. Lite som om han låg i det röda och var på väg att explodera: det är kanske det som gör honom så lättretlig.

Även om han har dig i sikte kan han, så länge han får uttrycka sig helt och göra sig av med det här överskottet, gå vidare ganska snabbt till något annat.

Du är inte ansvarig för det han känner. Du kan fortsätta att hjälpa honom trots hans förebråelser, utan att bära det som händer inom honom.

Hans surhet, hans förebråelser, det han säger bakom din rygg: du kunde sluta ta det personligt.

Fråga 4

Vad gör man med orättvisan, ilskan eller tröttheten som man känner?

Du har tre möjligheter.

Den första: gå därifrån, för att slippa utsättas för hans förebråelser.

Den andra: stanna, och lida. I båda fallen lider också han.

Den tredje kräver att du tar ditt mod till dig. Med den metod som jag föreslår kan du identifiera vad som är sårat inom dig. Det här såret är säkert flera år gammalt. Så länge det inte är läkt aktiveras det hela ditt liv, inför en närstående eller, till sist, inför dig själv. Du har möjlighet att läka det, en gång för alla.

Hans förebråelser påverkar dig kanske, irriterar dig, får dig att känna skuld. Det du känner tillhör dig: han är inte ansvarig för det.

Fråga 5

Och om det du känner inte kom från din far?

Jag tror att om du känner en orättvisa har din far inget med den att göra: den orättvisan är ditt eget överskott.

En känsla som du uppfattar som obehaglig, negativ, till och med giftig, skulle inte komma från honom, utan från oläkta sår som du fortfarande bär på. Din far skulle bara aktivera dem.

Då vore det ett utmärkt tillfälle att läka dem. Det bästa vore säkert att passa på att göra det som han kanske inte kan göra: arbeta med det du känner.

För att kanske läka dessa inre sår. Och en dag inte längre känna frustrationen, irritationen eller skulden.

Fråga 6

Hur lyssnar man på sin far när han ältar utan att känna sig träffad?

När de här såren är uppgjorda kan din far fortfarande hetsa upp sig mot dig och säga att du gör honom besviken. Det vore lite som ett tvåårigt barn som ältar: inget allvarligt.

Du kunde titta på honom, lyssna, hjälpa honom att uttrycka sig. Han skulle göra sig av med sitt överskott i ett samtal, utan att du någonsin kände dig träffad.

Förändringen sammanfattas i få ord: från ”han är på mig, det är orättvist” till ”det är ett överskott som kommer ut, och det jag känner tillhör mig”.

Du skulle vinna energi: du behövde inte längre försvara dig. Mindre orättvisa, mindre ilska.

Kanske vinner också han: ett barn som lyssnar i stället för att försvara sig, och ett överskott som äntligen kan komma ut.

Det här gör det inte: den här förändrade blicken förändrar inte din far. Han kommer kanske att sura igen nästa gång du säger att du inte kan stanna länge. Han kommer kanske att säga igen, bakom din rygg, att du inte ville prata.

Den mest konkreta gesten vore kanske den här: håll fast vid din gräns och låt honom, när han förebrår dig, uttrycka sig helt, genom att lyssna i stället för att försvara dig. Fråga dig sedan vad hans reaktion väcker hos dig.

Jag har ägnat ett avsnitt i min bok 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar? åt den här vägen. Jag skriver där att det finns ”en väg, krävande men befriande, för att definitivt ta sig ur det här känslomässiga lidandet utan att försöka förändra din förälder: ta ansvar för dina känslor, dina upplevelser, dina sår”.

Jag skriver också: ”Att erkänna att din förälder varken är orsaken till eller skyldig till de känslomässiga lidanden som finns inom dig i dag gör att du fullt ut kan ta ansvar för dem […]”.

I ett annat avsnitt beskriver jag vad en förälders reaktioner ofta uttrycker: ”De här synliga reaktionerna är ofta ytliga känslor: de uttrycker ett försök att försvara sig, att behålla kontrollen eller att undvika ett djupare lidande.”

Jag tror att det också är det här det handlar om när man tar hand om sina föräldrar: att upptäcka de oläkta sår man bär på, för att lära sig att läka dem.

Den här guiden kan vara till nytta för din mor, eller för de närstående som din far också går på: du kan skicka den vidare till dem.

Vill du veta hur du upptäcker de här såren inför din förälder? Skriv till mig: 👉 kontakt@hjalp-forlag.se

Portrait de Yvan Keyna

Författare: Yvan Keyna


Använda källor (3)
# Citerat faktum Länk
1 Det finns en väg, krävande men befriande, för att ta sig ur det här känslomässiga lidandet utan att försöka förändra sin förälder: ta ansvar för sina känslor, sina upplevelser, sina sår 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar?
2 Att erkänna att ens förälder varken är orsaken till eller skyldig till de känslomässiga lidanden man bär på gör att man fullt ut kan ta ansvar för dem 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar?
3 En förälders synliga reaktioner är ofta ytliga känslor: ett försök att försvara sig, att behålla kontrollen eller att undvika ett djupare lidande 👉 Hjälp! Vem ska ta hand om mina föräldrar?

Vanliga frågor

Varför spelar min far offer när jag sätter en gräns?

Kanske för att han inte vet hur han ska ge uttryck för det han känner djupt inom sig. Hans lidande behöver komma ut, och han behöver en ursäkt eller en syndabock för att uttrycka det. Det handlar sannolikt inte om dig: det är snarare ett överskott av energi som lagrats inom honom.

Är man ansvarig för sin förälders reaktion när man sätter en gräns?

Du är inte ansvarig för det han känner. Du kan hålla fast vid din gräns, även om han är förargad, och fortsätta hjälpa honom trots hans förebråelser. Så länge han får uttrycka sig helt och göra sig av med det här överskottet kan han gå vidare ganska snabbt.

Vad gör man med känslan av orättvisa när ens förälder gör en till syndabock?

Tre möjligheter: du kan gå därifrån för att slippa utsättas; du kan stanna och lida, och i båda fallen lider också han; eller så kan du, med en metod, identifiera vad som är sårat inom dig, ett sår som säkert är flera år gammalt och som aktiveras hela livet så länge det inte är läkt. Du har möjlighet att läka det, en gång för alla. En känsla som du uppfattar som obehaglig skulle inte komma från honom, utan från oläkta sår som du fortfarande bär på. Det vore ett tillfälle att läka dem.

Läs också

En kvinna och hennes pappa vid köksbordet, spelboken framför dem

Ta emot nästa spel per e-post

Lämna din e-post: nästa spel når dig utan att du behöver leta efter QR-koden.

Din adress används bara för det här utskicket. Integritetspolicy